Grupp Senzala grundades i Rio de Janeiro och har funnits i över 50 år. Gruppen är förmodligen den mest kända Capoeira-gruppen i världen tack vare dess många mästare och andra lärare i Capoeira. Den introducerades först till Storbritannien 1971 av Nestor Capoeira och blomstrade inte förrän 1989, med Fernando C.C. Albuquerque (Mestre Gato).
Group Senzalas historia börjar 1963 i Rio de Janeiro. Paulo, Rafael och Gilberto Flores, tre bröder, ursprungligen från Bahia (Capoeiras hemland) hade flyttat till Rio de Janeiro. De började studera Capoeira, under sina skollov, tillbaka i Salvador, Bahia. De tränade med två av de mest kända mästarna som någonsin levt, nämligen Mästare Bimba och Mästare Pastinha. Capoeira hade blivit en så viktig del av deras liv att de började träna regelbundet. Paulo kom i kontakt med andra capoeiratränare i Rio de Janeiro och började leda veckovisa träningspass på terrassen till deras hyreshus i Laranjeiras stadsdel, i staden Rio de Janeiro.
1963 gick den första av de nu berömda mästarna med de tre bröderna för att utöva capoeira. Den mästaren var Fernando C.C. Albuquerque, som fick namnet Capoeira, Gato.
Gato blev vän med Paulo Flores när han återvände från Bahia, men kände inte till Paulos kunskap om Capoeira. En natt, på en fest, utbröt ett slagsmål. Paulo blir involverad. Hans antagonist försökte sparka honom i fronten, Paulo undvek attacken och svarade med en omvänd snurrande spark, slog sin motståndare i tinningen och slog ut honom. Efter att ha sett denna kamp, krävde Gato Paulo att få träna med honom. Paulo insisterade på att han inte var en mästare, eller ens en lärare, "Jag är bara en student så hur kan jag lära dig?". Efter dagar av ihärdigt tjat gick Paulo med på att visa Gato några av Capoeiras grundläggande tekniker. Gato började träna med Paulo, hans två bröder och några andra tonåringar på Laranjeiras.
"Du lär dig några drag och sedan några till och sedan försöker du använda det du just har lärt dig, i rodan" Mestre Gato minns spelen han spelade som väldigt fysiska och med mycket kontakt så att han lärde sig att försvara sig snabbt . Snart anslöt sig en annan till gruppen vid namn Claudio Jose Queiroz, följt av hans vänner Peixinho och Itamar. Två 8-åriga pojkar från favelan Santa Marta, brukade titta och träna också, kallade Garrincha och Sorriso. Efter ett tag tog Gato med sig sin yngre bror Gil för att ta del av sessionerna. Gruppen växte. Bland personerna som gick med fanns Mosquito, Borracha, Sanfona, Bigode, Jimmy, William och Antero.
Gato började komma i kontakt med andra capoeiraspelare i Rio de Janeiro, som Mestre Artur Emidio, Rio de Janeiros främsta capoeira mestre vid den tiden. Han hade några träningspass med några capoeira de Sinhô-elever och med en formado av Mestre Bimbas akademi som heter Grande. Capoeira i början av sextiotalet var fortfarande ganska underground och illa sedd av samhället. Barnen i den södra zonen, i sitt sökande efter Capoeira, var tvungna att åka till förorterna, där de flesta spelarna var av afrikansk härkomst. På rodans var de tvungna att bevisa sig själva, förtjäna respekten från de andra spelarna och efteråt kunde de gå och ta en öl. Även om den var tuff hade Capoeira-miljön alltid en stark känsla av vänskap.
1965 uppträdde en folkshow vid namn Vem Camara på Teatro Jovem, Botafogo, Rio de Janeiro. Showen regisserades av Bira Almeida, kallad Acordeon, en legend inom capoeiravärlden och en av de bästa av Mestre Bimbas elever på sin tid. Acordeon tog med sig några extraordinära capoeiras-spelare i sin grupp som Camisa Roxa, Sacy, Cabeludo och en ung formado från Mestre Bimba som heter Preguica. Paulo och Rafael Flores kände till Acordeon från deras träning på Bimbas akademi och tog med sina vänner för att se showen och de var alla förvånade över så bra capoeira. Senare besökte Acordeon terrassen och lärde den unga, törstiga capoeiragruppen några rörelser. När Acordeon lämnade Rio de Janeiro förlorade han en av sina kamrater som bestämde sig för att stanna i Rio, den unge Preguica som gick med i den unga gruppen.
I slutet av 1966 ombads gruppen att lämna lägenhetshuset på grund av det ökade bullret som gruppen genererade. De lyckas knäcka en av väggarna där bencaos utövades, plus att grannarna inte orkade mer buller och skakningar på lördagskvällarna...
Att hitta nya lokaler för gruppen skulle kosta pengar. Gruppen började försöka samla in pengar genom att uppträda på shower. Äntligen kunde de hyra lokaler till gruppen som nu bestod av ett 15-tal kärnmedlemmar och ett 20-tal personer som tränar då och då. Gruppen flyttade in i Largo de Machado 1966.
Under 1966, under en demonstration på en tysk klubb, presenterade gruppen sig som Grupo Senzala. Gruppen blev känd, flyttade till nya lokaler och nya människor kom till.
I slutet av 60-talet var det väldigt få tävlingar öppna för Capoeiristas. 1964 ägde en turnering som heter Berimbau de Prata rum i Santa Teresa och några grupper deltog i den. Academia Santana, ledd av Mestre Valdo Santana, bad Paulo Flores och Gato att representera akademin och de tackade ja. Överraskande nog kom de unga capoeiristas trea efter Bonfims och Mestre Artur Emidios grupper.
1967 organiserades en annan capoeira-grupptävling och stöddes av en enhet som heter Amigos do Folclore (Vänner av folklore), Berimbau de Ouro. Varje grupp var tvungen att utföra en gruppdemonstration och välja ett par capoeiristas att spela i fem minuter. Föreställningarna bedömdes av en kommitté bestående av mästare och folkloreexperter. Capoeiristorna hade en större vikt i bedömningsprocessen. Med hjälp av andra capoeiristas som Tabosa och Fritz, båda från Brasilia och vänner till Claudio Danadinho, deltog gruppen i tävlingen. Vid den första turneringen vann laget med Gato och Preguica och gjorde det igen året därpå, vilket hjälpte till att etablera Group Senzala. Vid den tredje turneringen stoppades Gato och Preguica från att delta av evenemangsorganisationen. De fick veta att tävlingen inte var öppen för mästare, bara studenter. Gato och Preguica protesterade mot att de var studenter, inte mästare. Föreningen svarade då och sa att deras resultat under de senaste två åren hade fått dem erkända som mästare.
Eftersom Gato och Preguica inte kunde komma in i Berimbau de Ouro började de träna ett annat lag från Group Senzala för att delta i turneringen. Detta nya lag innehöll Mosquito och Borracha, som vann för tredje året i rad. Nyheten om detta spreds över hela Capoeira i Brasilien. Många människor reste för att se, träna och prova denna nya grupp capoeiristas.
På grund av gruppernas växande rykte och medlemskap var de tvungna att flytta igen. En elev i gruppen erbjöd sig att använda en stor lada belägen på hans tomt som de tacksamt accepterade och flyttade in i Cosme Velho. Under 1968 till 1971 reste många mästare och studenter till Cosme Velho och Master Gato minns att det var en "plats med stor energi".
Mestre Gato var den första som introducerade Capoeira vid det katoliska universitetet i Rio de Janeiro och på det federala universitetet i Rio de Janeiro, Fundao campus, 1967, liksom andra mestres i Senzala, vid flera andra skolor, klubbar och universitet. Mestrarna i Senzala började organisera nationella och internationella möten och försökte alltid ta med de gamla mestarna för att undervisa deltagarna.
Under åttiotalet började gruppen tappa sin sammanhållning på grund av att nya idéer bleknade och överdriven expansion. Viktiga medlemmar lämnade gruppen och gick i sina egna riktningar.
När situationen insågs började de äldre medlemmarna åtgärda gruppens ställning. När 1980-talet närmade sig sitt slut expanderade Group Senzala igen och Capoeira började läras ut över hela världen. Gruppen Senzala var en av de starkaste organiserade grupperna i Brasilien och i kontakt med velha guarda (gamla gardet) av capoeira. Detta gjorde det möjligt för gruppen att vara i en bra position att hjälpa till i utvecklingen av Capoeira utanför Brasilien. År 1987 tillbringade mestres Garrincha, Peixinho, Toni Vargas och den dåvarande studenten Claudio Arruda cirka 6 månader i Europa och deltog i workshops, seminarier och demonstrationer. De stöttade några Senzala-elever som hade undervisat capoeira där i några år, som Claudio Samara i Amsterdam och Kina i Paris. De hjälpte till att organisera de första europeiska Capoeira-mötena i Amsterdam och Hamburg.
